så otroligt jäkla tråkigt

Ja. Det är det verkligen. Hela dagen på jobbet har känts som en sorgedag, för de flesta. Det har liksom legat i luften och man har nästan kunnat ta på den uppgivna stämningen. Tårar, suckar och irritation över att den tid vi lagt ner på att förbättra verksamheten inte ledde någonstans.

Hemrehab. Vårt skötebarn. Finns snart inte mer. Det var inte mer än en "bad romance".

Nu ska vi börja avsluta våra hemrehabärenden och tyvärr är det ingen som tar över. För hur ska de kunna fortsätta göra det vi gjort från vårdcentralen med den minimala bemanningen? Går inte.

men men...det löser sig nog :-)....
.....skulle jag vilja skriva men måste man verkligen vara så optimistisk hela tiden? idag ska jag sura och vara irriterad, missnöjd, ledsen mm mm. Så det så!

maktlöshet

Kan inte påverka det faktum att jag är tjej och pga det inte har valts ut till intervju för jobbet på vårdcentralen (vilket gör mig lite pissed off)
Kan inte vara mamma åt alla ensamma barn på Haiti
Kan inte göra att tiden går fortare eller långsammare

....men jag kan alltid fortsätta staka och hoppas att armarna blir starkare
alltid något