Siljan Runt

Igår cyklade jag, ett gäng från cykelklubben och några tusen till runt Siljan. det regnade inte när vi startade men blåste ordentligt, kallt. Efter några mil på cykeln kändes det som att jag var helt ok klädd. Jag frös inte utan blev snarare lite varm. När jag närmade mig Rättvik började det skvittra, inte så farligt. Innan jag nått Leksand regnade det mer och blåsten började kännas kall och tung.
Efter Leksand blev det bara värre och värre, sista 15km var värst. Då hade jag ingen känsel i fötterna, händerna eller låren. Tom läpparna blev kalla. Då var det guld värt att en grupp från cykelklubben hade kommit ikapp mig (för andra gången...) och tog med mig i klungan.

Bonus-info: Fötterna var vita även efter duschen. Vred ur ca 1-1,5 dl vatten ur cykelhandskarna.

Idag är det vilodag. Pysslar med tradera-auktioner och snart ska gardinerna fållas ordentligt.

Uppdatering från förra inlägget/skaderapport: Irritationen i min vänstra hälsena är nu ingenting mot den akut nytillkomna irritationen i höger hälsena. Hoppas dock på att en vilodag eller två ska råda bot på den.
Tummen är så gott som symtomfri nu.

Snart blir det en snabbvisit hemåt. Av en tråkig anledning men ändå skönt att komma sig hem.

I fäderns spår....

I fredags var det lagmöte med logistikplanering på hög nivå. Jag hängde inte alltid med men till slut hade vi en bra plan på hur bilar skulle gå fram och tillbaka och hämta och lämna på olika kontroller. Och planen höll rätt så bra. Alla var på plats i tid eller väldigt god tid, men Forden fick rycka in.
Min sträcka var den lättaste av alla så jag försökte trycka på det jag kunde. Det gick rätt bra men efteråt kändes det som att jag hade sprungit en mil.

Fick en lite flashback till Vindelälvsloppet när vi gemensamt sprang över mållinjen på sista sträckan. Det var längesedan kom jag fram till. Men attans vad roligt!

Jens och jag var ute i bärskogen hela söndagen och fick ihop bra med hallon och en del lingon. Hallonsylten blev så god :-). Svamp fanns inte och blåbär var ytterst lite. De räcker till en blåbärscheesecake har jag tänkt.

Igår var jag en god medmänniska och satt hos en palliativ patient säkert en halvtimme och försökte trösta. Men hur gör man det?